Ett kvarts sekel har nu gått. Estoniakatastrofen den 28 september 1994 var en exceptionell nyhetshändelse som satte TT:s redaktion på stora prov. Nyhetstrycket från både svenska och utländska medier var stort samtidigt som reportrar och fotografer tvingades hantera svåra situationer som möten med sörjande och chockade anhöriga. 852 personer miste livet denna natt.
Här är några minnesbilder från TT-medarbetare 25 år efteråt:
Britt-Marie Seibold
Britt-Marie Seibold jobbar i dag som digitalreporter på nyhetsdesken på TT Nyhetsbyrån. Den 28 september 1994 var hon nattredaktör på redaktionen i Stockholm och var den som först fick nyheten.
– Jag ringde ett rutinsamtal till svenska sjöräddningen och fick information om en fiskebåt som hade förlist i stormen utanför Öland under kvällen. Det sjödramat slutade lyckligt. De fyra ombord hade överlevnadsdräkter och kunde räddas. Just när vi skulle avsluta samtalet hörde jag en kollega till den operatör jag talade med säga: “Du kan väl nämna det där andra också.”
“Det där andra” var uppgifter från den finländska sjöräddningen om att Estonia låg med slagsida utanför finska Utö. TT:s första rader om händelsen gick ut 01.31, drygt en timme efter att Estonia skickat ut sitt första nödmeddelande.
– Vi var tre personer som jobbade den natten, men fick snabbt ringa in förstärkning. Mina starkaste minnen så här 25 år efteråt är alla som ringde till TT för att få information. Det var anhöriga, andra privatpersoner, svenska och utländska medier. Jag minns att jag blev intervjuad av bland andra BBC. Även en representant från statsrådsberedningen ringde flera gånger under natten för att får uppdateringar om räddningsarbetet. Som vanligt vid stora nyhetshändelser var det först när jag lämnade jobbet på förmiddagen som det gick upp för mig vilken stor katastrof som hade inträffat, berättar Britt-Marie Seibold.
Anders Lignell
TT:s dåvarande utrikeschef Anders Lignell och TT-kollegan Thomas Hamberg var på väg från Helsingfors till Stockholm ombord på Silja Lines färja Silja Europa när nödsignalerna från Estonia fångades upp. Så här sammanfattar Anders Lignell natten: – Jag vaknade när Silja Europa nådde katastrofplatsen av att vi låg och gungade i ett stormpiskat hav bland lysande bojar. Jag fick via receptionen veta att en färja har sjunkit på tio minuter. Att ringa TT och rapportera lät sig inte göras. Det här var före mobiltelefonernas tid. Och Anders Lignell berättar att han och kollegan Thomas Hamberg knappt förstod omfattningen av katastrofen utan trodde att massor av överlevande fanns i flottar och livbåtar. – Det kom ombord en överlevande. Vi mötte honom nedbäddad, men knappt kontaktbar. Sedan kom inga fler och vi insåg att det här är riktigt illa. Fram på småtimmarna etablerades till slut kontakt med TT i form av ett prioriterat samtal via rederiet. Under resten av morgonen och under dagen höll TT-medarbetarna kontakt med TT en gång i timmen via fartygets radio. De kunde följa räddningsarbetet ute på havet, där ytbärgare sprayade kors över räddningsflottar för att markera att de var genomsökta.
– Det blev uppenbart för oss som satt i värmen i takt med att flottarna stacks i sank, livbåtarna kryssades, att här överlever ingen. När solen gick ner dagen efter katastrofen fortsatte Silja Europa färden mot Stockholm. – Väl där backade vi in, Silja Europas bogvisir gick inte att öppna. En kraftig våg mitt i stormnatten, som fick fartyget att rista till slog sönder låset. Då visste vi inget om bogvisir, men det lärde vi oss senare, avslutar Anders Lignell.
Leif R Jansson
TT:s numera pensionerade fotograf Leif R Jansson väcktes tidigt på morgonen och valde på eget bevåg att åka ut till Berga örlogsbas, utgångspunkt för de svenska räddningshelikoptrarna. Där väntade han och ett fåtal andra reportrar och fotografer på att få följa med ut.
– Vi singlade slant om vilka som skulle få följa med ut och vid åttatiden på morgonen kom jag iväg med en helikopter som skulle åka och dubbelkolla livbåtarna och flottarna i vattnet, att de verkligen var tomma, säger Leif R Jansson.
Hoppet om att hitta någon ytterligare vid liv var ute och de döda hade bärgats under natten. Men helikopterfärden gav ändå dramatiska bilder med upp- och nervända livbåtar och de lysande orangea räddningsflottarna i det upprörda havet. Ytbärgare i grodmansdräkt vinschades ner för att kontrollera att inga människor fanns kvar.
– Vid en räddningsflotte såg man en regnkappa som hängde kvar i en flytväst som någon förmodligen hade glidit ur. När man tittade igenom kameran så var det som att titta igenom ett filter. Det var väldigt overkligt, fortsätter Leif.
Några döda vinschades inte upp i den helikopter han färdades i men vid finska Utö lastades döda ombord som skulle fraktas till Åbo. Kropparna låg en halvmeter framför honom i den trånga vertol-helikoptern. Hans starkaste minne var ett par bara fötter med nylackade naglar som stack ut.
– Det kändes som att hon hade gjort sig fin och kanske skulle dansa eller sitta i baren och ha lite trevligt. Det kan jag fortfarande se framför mig. Det var ganska jobbigt, säger Leif.
Några bilder på de nylackade tånaglarna blev det inte. Leif lät, av hänsyn, kameran ligga kvar i knät.